När regementschefen kallar in en ung löjtnant till sitt kontor dagen efter en dejt med hans dotter anar den unge officeren att han ligger illa till. Förhöret blir allt mer obekvämt för varje fråga – men det är den allra sista detaljen som får både löjtnanten och läsaren att tappa hakan.

Översten vid regementet i Boden kallade till sig den unge löjtnanten.

Översten:

- Ni var ute med min dotter i går kväll.

Löjtnanten:

- Svar Ja Öveste.

Översten:

- Ni följde henne hem.

Löjtnanten:

- Det stämmer Överste.

Översten:

- Ni pinkade i snön utanför vårt hus.

Löjtnanten:

- ... ähum ... det stämmer också. Trängande naturbehov, Överste.

Översten:

- Ni pinkade ett mönster...

Löjtnanten:

- ...ähum, det gjorde jag nog, lite dumt gjort, ungdomligt oförstånd Överste.

Översten:

- Ni pinkade hennes namn ...

Löjtnanten: Det var dumt gjort, jag ber om ursäkt Överste.

Översten:

- Det skulle jag kunna ursäkta, men INTE att det var HENNES HANDSTIL...