När kroppen en gång samlades för att bestämma hur den skulle fungera uppstod snabbt en oväntad konflikt. Varje kroppsdel hade sin egen syn på varför just den borde leda helheten – hjärnan med sin tanke, benen med sin styrka, hjärtat med sin drivkraft och ögonen med sin överblick. Diskussionen blev allt mer intensiv när även mindre väntade röster började göra sig hörda. Ingen ville ge upp sin position, och kompromisser visade sig svåra att nå. Till slut ställdes allt på sin spets, och frågan om vem som egentligen skulle styra kroppen fick ett oväntat avgörande.

När kroppen skapades ville alla kroppsdelarna vara chef.

Hjärnan sa: “Eftersom det är jag som kontrollerar alla delar och tänker för oss alla, så måste jag ju naturligtvis bli chef.”

Benen sa: “Eftersom det är vi som bär människan dit hon vill och utför det som hjärnan säger till oss så vill vi bli kroppens chef.”

Sålunda fortsatte ögonen, händerna, hjärtat och lungorna på samma sätt. Alla hade sina skäl till varför de skulle få bli kroppens chef.

Slutligen tyckte arslet att man skulle välja honom till chef. Alla de andra skrattade och tyckte att idén var fullkomligt absurd – att ha ett arsle till chef.

Det kunde de samtliga enas om att så ville de inte ha det. Då blev arslet mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade överhuvudtaget att fungera.

Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade, benen blev svaga och händerna hängde slappt ned.

Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbetet. Till slut vädjade alla till hjärnan att trots allt låta arslet bli chef.

Och så blev det. Alla andra uträttar nu arbetet, medan arslet sitter och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver man inte vara ett geni – bara ett arsle helt enkelt.